Efter dryga dagar av städande och styling hade vi tidigare i veckan visning av vår lägenhet. Vi hann pusta ut en kort stund innan en märklig budgivning påbörjades och avslutades. Det gick fort men hanns med många telefonsamtal med ökande anspänning och beslut fick fattas efter nya premisser flera gånger.
Därför är det oerhört skönt att kontrakt nu är påskrivet både från vår och köparens sida. Papperssidorna liksom fladdrade igenom händerna medans underskrifter och signaturer klottrades ner. Det fanns ingen tvekan varken hos mig eller min man. Vi ser fram emot att flytta till vårt hus, och känner ingen sorg över att behöva lämna lägenheten som vi flyttade ihop i för drygt 4 år sen.
Men mina tankar går till det äldre paret som skrev under sina papper strax före oss, vilka kommer att lämna sitt hus efter 30 år. De hade gråtit en skvätt och det hade tagit dem en och en halv timma att skriva under alla sina papper...
Kommer vi få möjlighet att bo i vårt hus i 30 år? Kommer vi att känna sådan sorg över att behöva flytta för att vi inte längre orkar ta hand om vårt hem?
Hm, jag tror det är lärorikt att tillåta sig känna empati för andra i vår hektiska värld ibland. Vi har planer på att bo kvar i vårt hus i ca 15 år till, men jag kan redan nu känna ångest inför tanken att en dag behöva lämna allt jag har skapat. Jag försöker småklippa banden redan nu. Som trädgårdsentusiast gräver man lätt ner sig och blir överdrivet hemmakär. Det försöker jag åtminstone reflektera över.
SvaraRaderaFin fundering du hade.
Marta