Det inre fröet

Som jag nämnde i mitt förra inlägg, så började ett frö gro i mig under tiden jag var på Gröna Rehab. Ett par år har gått sedan dess och det där fröet har nu börjat ta form. När något nytt ska ta form behöver det plats. Gamla invanda mönster och förväntningar måste begränsas för att ge utrymme för nya tankar och önskningar om en annan livsstil, som börjat spira.

Trots att jag trivs bra med mitt arbete och mina arbetskamrater, så känner jag att resurserna vi har minskar, krav på produktion ökar, takten ökar, och därmed ökar stress samtidigt som återhämtning och reflektion bortprioriteras. Jag känner mina egna begränsningar tydligt, och jag ser mina kollegor må sämre, och fler blir sjuka av den sjuka arbetsmiljön. Jag vill heller inte längre lägga så mycket tid och energi på att resa till arbetsplatsen, utföra mina timmar, och sedan resa lika lång tid hem igen. Framför allt inte när min energi är så kraftigt begränsad. Så jag behöver jobba mindre och skapa möjligheter för att vara hemma mer. Men det är inte lätt att försöka bryta sig ut ur det ekorrhjul som samhället tvingar in oss i, där det enda viktiga tycks vara att producera så mycket som möjligt på kortast möjliga tid, tjäna pengar för att spendera på saker vi egentligen inte behöver.

Det känns skönt att jag beslutat mig för att sätta ner foten och inte längre fortsätta kämpa för att vara "duktig" och göra det som jag känner att samhället förväntar sig av mig. För på det viset kommer jag inte kunna bli frisk igen. Istället har jag upptäckt att jag behöver landa i det naturliga, följa naturens gång, ta tillvara det som naturen kan erbjuda mig.

Ja, bara att vistas i naturen, såsom att ta ett skogsbad, ger ju redan stora fördelar. Men jag vill ta det ett steg längre. Jag vill inte bara så frön i mitt inre utan även i min trädgård. Kan jag sedan få möjlighet att skörda det jag sått (gärna år efter år som med perenna växter i en skogsträdgård), tillaga det jag skördat och förbättra min hälsa genom nya bättre kostvanor så har jag ju kommit så otroligt långt, både på min väg mot bättre hälsa, men också på min väg att bli självhushållare. Det vore ju en dröm att kunna bli helt självförsörjande, men jag behöver inte ta ut svängarna fullt så mycket för att kunna förvänta mig förbättringar. Bara att ta ett litet steg och sedan i takt med att jag orkar mer kanske kunna öka graden av självhushållning skulle vara en stor vinst - för mig själv och för miljön!

Senaste tiden har jag främst fått inspiration från följande böcker.

 

Önskningar och idéer har jag i massor! Men som vanligt är det på ett abstrakt stadium helt utan direkta planer. Men redan till våren hoppas jag ändå kunna ta hjälp av en liten skock hönor för att bereda marken för den kommande odlingen. Då får vi dessutom både egenproducerade ägg och kött som tillägg till den tänkta växtbaserade kosten.

Kommer och går...

Nu är det snart dax för ett nytt årsskifte, och inte bara det utan till och med ett decennieskifte. Tid att samla tankar, dra slutsatser, och ta nya tag kanske.

För två år sedan försökte jag göra en omstart på bloggen, men det var för tydligen för tidigt. Och kanske är läget inte mycket bättre nu, men situationen är helt annorlunda. Då, efter att ha varit helt sjukskriven för utmattningsproblematik i flera år, skulle jag börja på Gröna Rehab, något som jag tror påbörjade en livsomvändande process i mig. Genom att få vistas i en helt kravfri miljö med naturen ständigt närvarande och få ökad självkännedom genom mer medveten närvaro, så började ett frö gro i mig men det var jag inte medveten om. Jag bara njöt av att få uppleva nyfikenhet och glädje igen!

Sakta men säkert blev jag bättre och jag var väldigt nöjd med att klara att återgå i arbete, även om det mesta av min energi behövde läggas på arbetet. Dessutom märkte jag att det tog energi att åka till stan, att vistas bland mycket människor och att jag undvek bullriga miljöer. Jag började längta bort, bort från trafikbrus, bort från samhällsbebyggelse, bort från planer som inte infriats, bort från vårt stora hus där jag såg mina projekt dö ut eller växa igen.

Trots att vi egentligen inte planerade att flytta, så började min man och jag att titta på hus som skulle passa oss bättre än vad vårt dåvarande hade visat sig göra. Och det tog inte särskilt lång tid förrän vi hittade ett litet parhus på landet med till största delen naturtomt. Det kändes som drömmen och vi kastade oss ut.

Nu bor vi här, och det känns verkligen som rätt plats på jorden. I en liten glänta delar vi vägen med åtta andra familjer, och vi har gångavstånd till havet. Det känns otroligt lyxigt och jag blir glad varje gång jag åker sista biten hem. Så har det inte känts för mig att komma hem tidigare i livet.

Den enda nackdelen med flytten var ju bara all energi den slukade. Det tog bra lång tid att återhämta mig. Det har blivit tydligt även vid andra påfrestningar att återhämtningstiden är oerhört lång för mig!

Det har gått lite drygt ett år sedan flytten och just nu jobbar jag på 50%. Jag tycker att det är lite svajigt med orken och då är det ändå på jobbet som jag lägger den energin jag har. Ju längre tiden går, desto mer har jag börjat störa mig på att tvingas lägga all min energi på mitt arbete och därmed inte ha ork för det jag upptäckt att jag tycker är viktigast i livet.

Länkar till Trädgårdsfägring, där temat för vecka 1 är Tillbaka till dåtiden och jag tycker det passar väl in här.

Groblad

Jag har hittat groblad i gräsmattan och blev riktigt glad!

Inte mycket att hurra för kanske många tänker, de är ju bara ett ogräs. Men jag tycker det är spännande med de gamla läkeväxterna. Och just groblad blev jag påmind om i senaste numret av Natur och Trädgård, som jag också har tipsat om tidigare.

I tidningen beskrevs historien kring grobladen och dess användning och flera olika sorter fanns med på bild. De här bilderna kommer från Plant world seeds. Riktigt fina tycker jag.

Plantago Major 'Frills'                                     Plantago Coronopus

          Plantago Major Rubrifolia                    Plantago Rosularis 'Bowles´ Variety'

 Plantago Subulata

Kanske den här är läckrast av dem alla.

Plantago major 'Purple perversion'

Den, och kanske fler, tycks vara framtagen av Joseph Tychonievich. Bilden är i alla fall hämtad från hans blog.

Mitt exemplar kommer i alla fall att få flytta till den blivande lunden, så får vi se om den får sällskap så småningom.

Planering av kattgård

Jag har börjat planera för kattgården och håller på att läsa in mig på vilka växter som är giftiga för katt.

Artikel på viivilla.se. Länk här.

Det är bra att få kunskap om detta, men jag blir lite låst i tankarna, för det jag egentligen vill veta är;

Vilka växter lämpar sig i en trädgård med katt? 

Vilka är ofarliga? 

Vilka gillar katterna?

Hur man gör trädgården/kattgården till en mysig plats?

Har ni tips och idéer så tar jag gärna emot dessa!!

Ha det gott!!

Fler auktionsfynd

Idag kom fler plantor som ropats hem på Tradera med posten! Både jag och vår katt Alysra var nyfikna på de nya växterna. Eftersom de kom i ett kuvert kan de har tufsats till lite, men jag hoppas att de tar sig ordentligt!

Alysra är nyfiken

Den som såg ut att fara mest illa var Brunnävan, men förhoppningsvis är rötterna oskadda så att det kommer nya blad istället för dessa som ser ut att hålla på att vissna. Den ska ju vara lättskött. Men man kan ju inte tåla vad som helst för det...

Brunnäva, Geranium phaeum

Jag har sökt lite på Brunnävor och kommit fram till att jag tror denna är av sorten Samobor. Är det någon som ha mer koll på nävor och vet om det stämmer eller inte? Skriv gärna en kommentar i så fall.

I nästa kruka är det lite smått och gott av torktåliga växter som får samsas. Överst till vänster är en stor röd Taklök, och till höger spretar en Dvärglewisia. På nedre raden är det Hammarbytaklökar.

Stor röd taklök, Sempervivum tectorum (?). Dvärglewisia, Lewisia pygmaea.
Hammarbytaklök, Jovibarba globifera

Jag är lite osäker även på den stora röda taklöken, på om den är en Taklök eller en hybrid. Men det spelar egentligen inte så stor roll så länge den är torktålig. Då kommer den att passa perfekt, tillsammans med sina krukkompisar och några till, till mitt projekt för vårt hus västra gavel. Mer om det så småningom!

Humlor och rhododendron

Regnet slutar inte falla trots att sommaren nu borde vara här med sin värme. Men lite varm i hjärtat blir man när man ser en humla (och hör fler) som surrar från blomma till blomma <3

Och man kan se att han jobbar bra, för han är alldeles bösig, både på ben och rygg.

Så fina blomknoppar rodden har. Det har tagit mig lite tid att se och uppskatta deras skönhet, men nu får jag njuta desto mer.

I en av rabatterna utanför vår lägenhet står den här rodden i all sin prakt med några kompisar bredvid sig. Tycker denna färgen är underbar!

Funderar på vad de roddar som står i vårt kommande hus trädgård har för färg.

Så här såg en av dem ut sist jag såg den för lite drygt en månad sen, den 30/4 - en annan regnig dag...

Utan sorg

Efter dryga dagar av städande och styling hade vi tidigare i veckan visning av vår lägenhet. Vi hann pusta ut en kort stund innan en märklig budgivning påbörjades och avslutades. Det gick fort men hanns med många telefonsamtal med ökande anspänning och beslut fick fattas efter nya premisser flera gånger.

Därför är det oerhört skönt att kontrakt nu är påskrivet både från vår och köparens sida. Papperssidorna liksom fladdrade igenom händerna medans underskrifter och signaturer klottrades ner. Det fanns ingen tvekan varken hos mig eller min man. Vi ser fram emot att flytta till vårt hus, och känner ingen sorg över att behöva lämna lägenheten som vi flyttade ihop i för drygt 4 år sen.

Men mina tankar går till det äldre paret som skrev under sina papper strax före oss, vilka kommer att lämna sitt hus efter 30 år. De hade gråtit en skvätt och det hade tagit dem en och en halv timma att skriva under alla sina papper...

Kommer vi få möjlighet att bo i vårt hus i 30 år? Kommer vi att känna sådan sorg över att behöva flytta för att vi inte längre orkar ta hand om vårt hem?

Drömmar som förändras

Att lämna den stora staden är ingen direkt uppoffring.
Jag var glad när jag flyttade in till stan från en mindre ort. Nu skulle jag ju komma närmare allt utbud som den stora staden kan erbjuda, inte bara välja bland de få alternativ som fanns där jag bodde då.
Men vad blev resultatet? Tja, att klaga på utbudet är ju inte helt rätt. Men jag glömde tillgängligheten. Kanske behövde jag förr åka till en grannort för att kunna delta i den aktivitet jag önskade. Det behöver man inte göra i den stora staden! Men man ska ta sig till andra sidan stan - såklart kommunalt för i stan behöver man ju ingen bil - och det tar ju minst lika lång tid som det förr tog att åka till grannorten. Så tillgängligheten är inte ett dugg bättre, men jag kan åka längre sträckor för samma pris på mitt nuvarande busskort.

Men jag ville ju delta i det stora utbudet! Vad hände med det? Blev jag avskräckt av upplevelsen av lika bristande tillgänglighet? Eller vågade jag inte ge den stora staden en ärlig chans? Var det bara tomma ord och tomma drömmar?

Något är förändrat! Är staden förändrad? Eller är det jag som är förändrad? Jag är i alla fall inte densamma som jag var när jag flyttade hit. Aningens äldre har jag hunnit bli. Barnen har flyttat ifrån mig för att hinna bo hos sin far ett par år innan det är dax att skaffa eget. Jag har träffat mannen i mitt liv, och har gift mig med honom och flyttat in i mitt livs första bostadsrättslägenhet. I samband med det har jag fått bonusbarn, och därmed är jag också en styvmoder. Ja, det vi ju hur de är!
Jag har skaffat katter och har nu tre pälstroll, och förväntad tillökning till sommaren. Känner fullständigt igen mig i de t-shirtstryck där det står "I was a normal three cats ago"!

Så storstadsutbudet finns där ute, någonstans, och upptar säkert mångas intressen och tid. Men jag lockas inte längre, ser det inte längre. Tycker det är oerhört skönt att komma hem till min egna lilla oas, som ligger i ett fyravånings stenhus med utsikt över en parkering. Här sitter jag och lyssnar på grannbarnens klampande och bobbycarkörande i lägenheten ovanför och drömmer om en egen liten täppa där jag kan odla lite frukt och grönt, och blommor. Sådana som luktar gott och som lockar till sig både fjärilar och humlor. Drömmen drar vidare och jag följer med. Den växer och blir mer lockande! Drar mig längre in i de förförande dofterna, och en dag....

... la jag och min man högsta budet på ett hus i en mindre ort!

En dröm parkeras för gott, en annan öppnar sina möjligheter... Och hur det än blir med det fortsatta drömmandet, så är jag säker på att jag aldrig kommer sakna den stora staden!