 |
| Allt om Trädgård - Nybörjarspecial |
Den har gett mycket och bra information om vad man kan behöva tänka på när man, som jag, inte har så värst mycket kunskap om trädgård och dess skötsel!
Tack älskling!! <3
lördag 30 maj 2015
Perfekt läsning
Min make, som uppfattat mitt nya intresse, kom hem med en ny tidning.
fredag 29 maj 2015
Trädgården 30/4 2015
En riktigt grå och regnig dag i slutet av april besökte vi vårt hus och fotograferade i trädgården så gott det gick. Här är våra "före inflyttning"-bilder.
 |
Baksidan
|
En fyrkantig plätt inramad av huset i norr, bärbuskar i öster, samt fruktträd på södra och västra sidan.
 |
| Bärbuskar |
Vinbär, björnbär, hallon och jordgubbar tror jag växer här.
 |
| Västra sidan |
Smalt bredvid huset och sedan följer tre fruktträd. Tomten sluttar ner till grannen hela vägen.
 |
| Trappan |
Under trappan ligger stenar, men de döljs av buskar.
 |
| Rosenrabatten |
På framsidan bredvid groventréverandan gömmer sig de här små rosorna.
 |
| Rhododrendon |
På framsidan står också två stora rhododrendon. En vid uppfarten och den andra vid finentrén.
 |
| Övriga växter |
På tomten finns brännässlor och små gula blommor. Får ta reda på vad det är för sort!
 |
| Kompost |
En varmkompost och tre fyllda trädgårdskomposter.
torsdag 28 maj 2015
Utan sorg
Efter dryga dagar av städande och styling hade vi tidigare i veckan visning av vår lägenhet. Vi hann pusta ut en kort stund innan en märklig budgivning påbörjades och avslutades. Det gick fort men hanns med många telefonsamtal med ökande anspänning och beslut fick fattas efter nya premisser flera gånger.
Därför är det oerhört skönt att kontrakt nu är påskrivet både från vår och köparens sida. Papperssidorna liksom fladdrade igenom händerna medans underskrifter och signaturer klottrades ner. Det fanns ingen tvekan varken hos mig eller min man. Vi ser fram emot att flytta till vårt hus, och känner ingen sorg över att behöva lämna lägenheten som vi flyttade ihop i för drygt 4 år sen.
Men mina tankar går till det äldre paret som skrev under sina papper strax före oss, vilka kommer att lämna sitt hus efter 30 år. De hade gråtit en skvätt och det hade tagit dem en och en halv timma att skriva under alla sina papper...
Kommer vi få möjlighet att bo i vårt hus i 30 år? Kommer vi att känna sådan sorg över att behöva flytta för att vi inte längre orkar ta hand om vårt hem?
Därför är det oerhört skönt att kontrakt nu är påskrivet både från vår och köparens sida. Papperssidorna liksom fladdrade igenom händerna medans underskrifter och signaturer klottrades ner. Det fanns ingen tvekan varken hos mig eller min man. Vi ser fram emot att flytta till vårt hus, och känner ingen sorg över att behöva lämna lägenheten som vi flyttade ihop i för drygt 4 år sen.
Men mina tankar går till det äldre paret som skrev under sina papper strax före oss, vilka kommer att lämna sitt hus efter 30 år. De hade gråtit en skvätt och det hade tagit dem en och en halv timma att skriva under alla sina papper...
Kommer vi få möjlighet att bo i vårt hus i 30 år? Kommer vi att känna sådan sorg över att behöva flytta för att vi inte längre orkar ta hand om vårt hem?
Drömmar som förändras
Att lämna den stora staden är ingen direkt uppoffring.
Jag var glad när jag flyttade in till stan från en mindre ort. Nu skulle jag ju komma närmare allt utbud som den stora staden kan erbjuda, inte bara välja bland de få alternativ som fanns där jag bodde då.
Men vad blev resultatet? Tja, att klaga på utbudet är ju inte helt rätt. Men jag glömde tillgängligheten. Kanske behövde jag förr åka till en grannort för att kunna delta i den aktivitet jag önskade. Det behöver man inte göra i den stora staden! Men man ska ta sig till andra sidan stan - såklart kommunalt för i stan behöver man ju ingen bil - och det tar ju minst lika lång tid som det förr tog att åka till grannorten. Så tillgängligheten är inte ett dugg bättre, men jag kan åka längre sträckor för samma pris på mitt nuvarande busskort.
Men jag ville ju delta i det stora utbudet! Vad hände med det? Blev jag avskräckt av upplevelsen av lika bristande tillgänglighet? Eller vågade jag inte ge den stora staden en ärlig chans? Var det bara tomma ord och tomma drömmar?
Något är förändrat! Är staden förändrad? Eller är det jag som är förändrad? Jag är i alla fall inte densamma som jag var när jag flyttade hit. Aningens äldre har jag hunnit bli. Barnen har flyttat ifrån mig för att hinna bo hos sin far ett par år innan det är dax att skaffa eget. Jag har träffat mannen i mitt liv, och har gift mig med honom och flyttat in i mitt livs första bostadsrättslägenhet. I samband med det har jag fått bonusbarn, och därmed är jag också en styvmoder. Ja, det vi ju hur de är!
Jag har skaffat katter och har nu tre pälstroll, och förväntad tillökning till sommaren. Känner fullständigt igen mig i de t-shirtstryck där det står "I was a normal three cats ago"!
Så storstadsutbudet finns där ute, någonstans, och upptar säkert mångas intressen och tid. Men jag lockas inte längre, ser det inte längre. Tycker det är oerhört skönt att komma hem till min egna lilla oas, som ligger i ett fyravånings stenhus med utsikt över en parkering. Här sitter jag och lyssnar på grannbarnens klampande och bobbycarkörande i lägenheten ovanför och drömmer om en egen liten täppa där jag kan odla lite frukt och grönt, och blommor. Sådana som luktar gott och som lockar till sig både fjärilar och humlor. Drömmen drar vidare och jag följer med. Den växer och blir mer lockande! Drar mig längre in i de förförande dofterna, och en dag....
... la jag och min man högsta budet på ett hus i en mindre ort!
En dröm parkeras för gott, en annan öppnar sina möjligheter... Och hur det än blir med det fortsatta drömmandet, så är jag säker på att jag aldrig kommer sakna den stora staden!
Jag var glad när jag flyttade in till stan från en mindre ort. Nu skulle jag ju komma närmare allt utbud som den stora staden kan erbjuda, inte bara välja bland de få alternativ som fanns där jag bodde då.
Men vad blev resultatet? Tja, att klaga på utbudet är ju inte helt rätt. Men jag glömde tillgängligheten. Kanske behövde jag förr åka till en grannort för att kunna delta i den aktivitet jag önskade. Det behöver man inte göra i den stora staden! Men man ska ta sig till andra sidan stan - såklart kommunalt för i stan behöver man ju ingen bil - och det tar ju minst lika lång tid som det förr tog att åka till grannorten. Så tillgängligheten är inte ett dugg bättre, men jag kan åka längre sträckor för samma pris på mitt nuvarande busskort.
Men jag ville ju delta i det stora utbudet! Vad hände med det? Blev jag avskräckt av upplevelsen av lika bristande tillgänglighet? Eller vågade jag inte ge den stora staden en ärlig chans? Var det bara tomma ord och tomma drömmar?
Något är förändrat! Är staden förändrad? Eller är det jag som är förändrad? Jag är i alla fall inte densamma som jag var när jag flyttade hit. Aningens äldre har jag hunnit bli. Barnen har flyttat ifrån mig för att hinna bo hos sin far ett par år innan det är dax att skaffa eget. Jag har träffat mannen i mitt liv, och har gift mig med honom och flyttat in i mitt livs första bostadsrättslägenhet. I samband med det har jag fått bonusbarn, och därmed är jag också en styvmoder. Ja, det vi ju hur de är!
Jag har skaffat katter och har nu tre pälstroll, och förväntad tillökning till sommaren. Känner fullständigt igen mig i de t-shirtstryck där det står "I was a normal three cats ago"!
Så storstadsutbudet finns där ute, någonstans, och upptar säkert mångas intressen och tid. Men jag lockas inte längre, ser det inte längre. Tycker det är oerhört skönt att komma hem till min egna lilla oas, som ligger i ett fyravånings stenhus med utsikt över en parkering. Här sitter jag och lyssnar på grannbarnens klampande och bobbycarkörande i lägenheten ovanför och drömmer om en egen liten täppa där jag kan odla lite frukt och grönt, och blommor. Sådana som luktar gott och som lockar till sig både fjärilar och humlor. Drömmen drar vidare och jag följer med. Den växer och blir mer lockande! Drar mig längre in i de förförande dofterna, och en dag....
... la jag och min man högsta budet på ett hus i en mindre ort!
En dröm parkeras för gott, en annan öppnar sina möjligheter... Och hur det än blir med det fortsatta drömmandet, så är jag säker på att jag aldrig kommer sakna den stora staden!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)